Saturday, December 17, 2016

Farfar Hugh Brandon-Cox


Ett spännande reportage om min naturintresserade engelska farfar som på 60-talet ensam åkte till Norge för att leva med samer för att göra en film för BBC. Han blev kvar i åtta månader för att sedan återvända under sju års tid till området. Jag berättar parallellt även om mitt eget arbete med boken Smak på Sápmi, Samisk mat – tradition, innovation och framtid.

I farfars fotspår sid 8-11 


Ibland hamnar jag i situationer där allt stämmer, engagemanget är hundra procent och jag får en sådan energi att jag nästan inte behöver sova. Så kändes det när jag fick uppdraget att tillsammans med Slow Food Sápmi 2013 skapa en bok om samisk mat – den första någonsin i sitt slag! Tänk vilken upplevelse, att få lära sig mer om vårt unika kulturarv som är så okänt.

Upprymd berättade jag om uppdraget för min pappa som då replikerade med att berätta om ett arv från min engelske farfar; en låda med tusentals diabilder på norska samer, en film som han producerade för BBC på 60-talet och sju dagböcker från sin resa. Jag och pappa for dit direkt för att titta i lådan. När jag tittade på bilderna fick jag gåshud.

Jag kunde se farfars engagemang i bilderna, hur han älskade att vara på plats och hur accepterad han var som betraktare – ett förtroende som det ofta tar lång tid att etablera. Jag bad pappa att berätta allt han visste om farfars resa.

FRÖS NÄSTAN IHJÄL
Min farfar Hugh var framförallt landskapskonstnär och filmare. Men i mitten på sextiotalet bestämde han sig för att leva med samer i Nordnorge och porträttera deras liv. Han köpte en begagnad filmkamera, BBC sponsrade honom med en filmrulle och sedan for han ensam iväg. Vad vi sedan fått höra var att han inte blev insläppt i någons kåta förrän han höll på att frysa ihjäl efter en natt utomhus. Då bar man honom in i en kåta och det blev första steget in i den samiska gemenskapen.

Farfar kom att stanna i åtta månader men återvände sedan regelbundet under sju års tid till området. Filmen han producerade under sin resa har visats helt oklippt och oredigerad (han hade ju bara en film och han var väldigt snål) på både engelsk och svensk tv.

FARFARS BOK
Jag läser i boken ”The trail of the Arctic Nomads”, som han skrev efter tre års resa. ”It was my desire to write an account of the daily life over a long period of a typical nomadic family…”
”The nomadic Lapps with whom I travelled will survive in their areas for many years ahead. They are now aided by wise Norweigan Government, who have made conditions easier for them in many great ways. It is my hope that they will continue to be found following the big herds of domesticated reindeer on this vast Finnmark Vidda in the north of Norway.”

Hugh Brandon-Cox, Cambridge and Sweden, 1969

Farfar kom att stanna i åtta månader men återvände sedan regelbundet under sju års tid till området. Boken ”Lure of the wilderness – The adventure-filled Years” är en samlingsbok med utdrag från olika resor utgiven 1996.

VARFÖR SKA MAN DELA MED SIG AV SIN KUNSKAP?
Farfars ingång till samernas land Sápmi och den samiska livsstilen var naturen. Min är maten. Under det år jag har arbetat med boken Smak på Sápmi, samisk mat – tradition, innovation och framtid, föddes många frågor. Hur kommer det sig att vi vet så lite om samisk mat? Kommer den här maten överhuvudtaget att finnas kvar i framtiden?
Elaine Asp driver den samiska restaurangen Hävvi i Glen i Jämtland och hon ser en ljus framtid för samisk mat.
– Genom att samerna varit förtryckta av övriga samhället under väldigt lång tid så har de inte haft självförtroende nog att lyfta den samiska maten. Ingen tänkte på att råvarorna är så exklusiva och att så ytterst få har tillgång till dem. Eftersom den samiska kunskapsöverföringen traditionellt varit muntlig skrevs heller inget ner. Nu har det blivit ändring på det. Victoria Harnesk, Slow Food Sápmi, är både skribent och projektledare för boken Smak på Sápmi och ser att intresset för den samiska maten ökar.
– Många recept kommer från experimentverkstäder och kök där samiska kockar, producenter och mentorer har samverkat. Tradition har fått möta nytänkande och resultatet är recept med bredd, från renfilé till spännande inälvsmat. Vi har ofta diskuterat vad som kännetecknar samisk mat. Det visar sig att det samiska köket inte är så homogent som man kan tro.
– Gemensamt för den samiska matkulturen är enkelheten, resurshushållning och att de naturliga smakerna får träda fram, säger Victoria.

KAN DET SAMISKA KÖKET ÖVERLEVA?
Många gånger under arbetets gång har vi ställt oss frågan; kommer den här maten att leva kvar i framtiden? Klimatförändringar, markägarproblematik och gruvnäring ställer till det både för både djur, natur och människor. Renen kan tjäna som exempel över problematiken och komplexiteten kring den frågan. Den är ett arktiskt djur, specialiserad för att leva i arktiska områden och blir därmed
känslig för miljöförändringar. För att överleva kräver renen ren natur och möjlighet att intuitivt kunna förflytta sig till andra betesområden.

Att fokusera på just mat ger en mer positiv ingång till politiska frågor. Och det krävs förändringar om den samiska maten ska överleva.
– Samiska råvaror håller hög kvalitet. För att matproduktionen ska leva och utvecklas krävs marker, riktade insatser byggda på samiska behov och att de samiska matföretagen kommer in i fler produktions- och försäljningsled. Det finns stor potential i det samiska köket, säger Victoria.

KUNSKAP ÄR BASEN NÄR SAMISK MAT TAR PLATS
En av de viktigaste diskussionsfrågorna under året vi jobbat med boken, har varit varför man ska man dela med sig av sin kunskap. Vi kunde se att olika branscher varit mer eller mindre redo att göra så. Från att ha varit oorganiserade småföretagare kring vildväxande, behövdes en branschorganisation för att möta det stora intresset från omvärlden och kunna informera om regler och riktlinjer för hur och när man kan plocka olika sorters vilda växter.

På produktsidan finns det idag flera exempel på företag som rider på samiska uttryck för att skapa mervärde. Nu är det dags för samerna själva att ta platsen som de sanna experterna.

Anneli Jonsson från Slow Food Sápmi som själv är renköttsproducent rekommenderar företag och privatkonsumenter som uppskattar den samiska matkulturen att beställa till exempel renkött från samiska primärproducenter, gärna Renlyckacertifierade företag. Ol-Johán Sikku från Renlycka förklarar varför:
– Fråga efter rena produkter, tänk på kvalitet, ursprung, historia och hur du själv vill leva i framtiden. Vi måste alla ge naturen bästa förutsättningar då all matproduktion kommer från vad naturen kan ge. Vi samer tänker alltid på nästa generation, vi tar aldrig mer än det vi behöver.

Renlycka är ett samiskt kvalitetssigill för renkött och bygger på rena smakupplevelser, hög kvalitet, samiskt ursprung samt omsorg om djur och natur. Vilka producenterna är ser du på renlycka.se.

Sápmi är samernas ord för sitt land. En måltid här är mer än bara mat, det är att smaka på en mångtusenårig mat och kulturtradition sprungen ur fjäll- och skogsnatur av Europas urfolk, samerna.

Farfars bilder visar det vardagliga livet i alla dess skeenden; renar som transporteras på flottar, barn som leker i undersköna landskap och kvinnor som styckar djur. Minst sagt en romantisk och idyllisk bild av ett liv som idag faktiskt är fullkomligt hotat både i Sverige och i Norge trots farfars goda ord om norska regeringsinsatser.

Boken Smak på Sápmi, Samisk mat - tradition, innovation och framtid finns att köpa via Boktryckarna/Lyxo Förlag,
lokala bokaffärer eller via internetbokhandlare.

Läs mer om farfar på The Telegraph



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...